Ojdå, var verkligen bara av en slump att jag hamnade här igen. Detta med att blogga har man ju inte gjort på sjukt länge, kanske det är något man borde ta upp igen? Kanske inte för att jag tror att någon kommer att läsa detta, men bara mer för att det är ändå lite kul att gå tillbaka och läsa allt man har skrivit efter ett antal år. 

 

Vad finns det att berätta då? Jag och William har varit tillsammans i snart två år, för ett år sedan fick jag honom att flytta ner till mig i Luleå, dock bara på halvtid eftersom att han jobbar varannan vecka uppe i Kiruna, men han är folkbokförd med mig så vi klassas som sambos. Är faktikst jävligt skönt detta med att inte vara med varandra heeeeela tiden, att få sakna varandra mår man verkligen sjukt bra av tycker jag. Det resulterar med att vi har inte dom här småbråken som ofta kommer med förhållanden, som jag och mitt ex vi bråkade om MATLÅDOR tillslut. Jag och Wille har väl faktikst egentligen aldrig haft ett riktigt bråk än, men det finns som inget att bråka om. Vi lever med delad ekonomi, så de blir inga bråk om det (TACK GUD), hade en vän till mig som sa att den dagen man börjar bråka om ekonimi så kommer man aldrig ur de, och när det gäller mitt förra förhållande så gud vad rätt han hade. 

 

Jag böt jobb för snart tre år sedan. Eller rättare sagt böt jag jobb tre gånger för tre år sedan (på bara några veckor). Jag blev så jävla less och ledsen när jag jobbade på mitt förra jobb, och det slutade med att jag gick och sa upp mig UTAN ett jobb att ens gå till efter två månader. Då hjälpta min mamma mig väldigt mycket och sa att jag kunde jobba på timmar hos henne under hela sommaren och undertiden som jag letar ett jobb. Så jag sökte då ett jobb, som jag fick. Så jag hann aldrig börja jobba hos mamma. Jag fick nämligen jobb på pinchos som bartender, så jag såg fram emot ett jobb med långa sovmornar, längre kvällar och massa utgångar efter jobbet. Detta jobb fick jag ju då till och med innan jag slutade på mitt förra jobb. Kruxet var bara att jag hade ett extra jobb på kvällarna några dagar i veckan som jag var tvungen att säga upp mig ifrån också då, eftersom att jag inte kunde ta nå pass alls där eftersom att pinchos bara var kvällar. 

 

Det blev då den 21 maj och jag slutade på SBL. Pinchos skulle jag börja jobba på när jag kom tillbaka från Spanien den 11 Juni och min ansällning började där den 1 Juni med obetald semester de första dagarna då. Så mellan 22 maj och första juni jobbade jag på teknikenshus hos min mamma som var restaurangchef där. När jag sitter i Spanien i Benalmadena med mamma och Ove och tar mig en liten drink sådär på kvällen så ringer min gamla chef från mitt extra jobb och säger helt så enkelt att "Du får säga upp dig från ditt nya jobb, jag vill att du kommer och jobbar här istället!" Sagt och gjort, jag mailade min chef på pinchos från Spanien och sa upp mig. Sa upp mig gjorde jag, meeeeeeeen det gick väl inte sådär jättebra, då de blev ett år senare och jag och Joel står på Pinchos och preppar för service och jag skrattar och säger åt honom att idag är det ett år sedan jag sa upp mig. Han skrattade och sa att ja, och nu är du en av dom som har jobbat längst. 

 

Så med andra ord har jag de senaste åren som vanligt jobbat arslet av mig. Jag jobbade på mitt ordinarie jobb som jag inte ens har sagt vad de är, men de är iaf på Janne Petterssons chark i Luleå. Och så jobbade jag kvällar och helger på pinchos, min räddning var faktikst de att båda jobbet hade stängt på måndagar, så jag hade alltid en helt ledig dag i veckan, annars hade jag nog inte klarat så länge som jag faktikst gjorde. 

 

Men kroppen sa ifrån efter ett tag. Oj oj oj, vad jag har haft problem med min mage, många problem och länge. Men de börjar faktikst ordna upp sig nu. 

 

När jag träffade Wille så började jag ändå att jobba betydligt mindre, stackarn, i början så när vi träffades så var ju schemat redan lagt för hela sommaren, så jag jobbade 12-13 timmar dagarna han kom och var med mig vissa gånger. Han måste ha varit otroligt nykär. 

 

William är fan min räddning i livet, låter extremt men jag tror faktikst det. Inte de att jag inte tror att jag inte skulle överlevt utan honom, för bevisligen gjorde jag ju de i många år. Men han fick ner mig på jorden, han visade mig hur de är att vara med någon som på riktigt bryr sig om en, som vill att man ska må bra, och lärde mig att de finns mer i livet än jobb. Jag har aldrig i mitt liv jobbat så lite som jag gör idag. Men ändå har de otroligt bra, ekonomiskt, kroppsligt och själsligt. Han tar verkligen hand om mig, och jag kan då lova att jag tar hand om honom också. Han har lärt mig hur de är att verkligen älska någon och att kunna känna trygghet, jag har aldrig känt, mig såghär trygg någonsin i mitt vuxna liv, jag börjar väl verkligen känna att jag står här på jorden med mina två ben. Jag har alltid varit tjejen som löser allt, jag fixar de har väl nästan varit mitt motto i livet, men de känns så tryggt att ha någon att kunna luta sig tillbaka mot.

 

Detta blev ett väldigt långt inlägg. Får se om jag kommer tillbaka, kanske, kanske inte.