70 år sedan mitt öde avgjordes.
Som många av er vet så har vi i veckan firat att det är sjuttio år sedan som man friade de sista personerna ur koncentrationslägrerna under andra världskriget. Och jag säger så här att jag är så glad över att detta skedde, varför kanske några av er undrar. Jo, min pappas mormor Hanna Dimitri var en av fångarna som satt i konsetrations lägret Auschwich. Närmare bestämt "fånge" Z-4517.
Året var 1939 när hon och hennes lillasyster Anita fick se hela hennes familj bli dödade av nazisterna. För att sedan bli tagna till Auschwich. Hanna var då åtta år gammal. Varför blev hon tagen då? Jo, hon var rom, eller mer känd som Zigenare. Hanna visade sig alltid stark för sin lillasyster Anita. Tills en dag när Anita hamnade i det vänstra ledet. Hanna visste mycket väl vad som hände med de som hamnade i det vänstra ledet. Men inte Anita. Det kom fram en soldat till Anita och gav henne en bit tvål samt en liten handduk för att hon skulle få duscha, och efter det skulle hon få en kött bit.
Jag kommer nu att citera en liten bit från boken " Min mor fånge Z-4517". "Efter att jag har duschat skall du och jag Hanna dela på köttbiten. Du får den mindre biten för du Hanna är större än mig. Gud om du finns! Ge mig styrka att inte gråta! Ge mig styrka att le mot henne och lova henne att hon skall få den större biten kött som man lovat henne! Vad säger man till en syster som bara är fem år gammal och bara har några minuter kvar at leva? Talar man om för henne, att dit hon är på väg finns slutet på hennes helvete? Vad hon än kommer att möta, måste vara bättre än detta lidande. Vi gick ut från baracken hand i hand. Jag tänkte att det här är sista gången jag får känna hennes lilla varma hand i min. Jag tryckte den hårt och jag följde min syster till hennes död." - Berith Kalander.
Jag vill inte ens föreställa mig detta som Hanna fick gå igenom med Anita. Jag gråter av bara tanken. När jag var mindre fick jag ofta höra att jag var lik Hanna. Jag personligen kan inte se det. Hanna är min störtsta förebild som någonsin har vandrat på denna jord. Jag fick tyvärr inte chansen att träffa henne då hon gick bort 1992. Men jag är så glad över att hon inte gav upp, utan att hon kämpade in i det sista, och tog sig ut. Vad hade hänt om just Hanna fått gå i det vänstra ledet? Jo, varken jag min syster, min pappa, min farmor eller någon hade funnits idag.
Alltid när jag är i Gällivare åker jag till Hanna och Georgs grav. Och på något sätt känner jag mig så svag när jag går dit. Jag har inte haft det lätt på många sätt. Men det hon har gått igenom i hela sitt liv det får mina svagheter att framstå som ingenting. Men ändå känns det som att hon gjort det mycket bättre än mig. Hon är på riktigt en hjälte. Iallafall min hjälte.
Och där kommer vi lite in på detta igen. Jag kommer alltid att kämpa för att hindra mobbning. Alla är lika värda. Det spelar ingen roll om du är svensk, afrikan, amrikan, lång, kort, smal, tjock, jude, kristen eller zigenare.
Jag är stolt för den jag är, jag är stolt för min familj och jag är stolt över vart jag kommer ifrån.
Vill ni veta mer om Hanna, rekomenderar jag er en bok. Som är riktigt bra, jag har läst den flera gånger och kommer fortsätta att göra det. "Min mor fånge Z-4517" Skriven av Berith Kalander.
