But you don't see me standing here.
Nu händer det grejer i mitt liv. Jag håller på att bli galen. Är så less, glad, arg och ledsen samtidigt. Oftast känner jag lite så här att jag vill stänga in mig i ett mörkt rum och stanna där tills jag vill komma ut.
Jag älskar mitt jobb. Jobbet har alltid varit en undanflykt för mig. Eller det är en undanflykt för mig, och varför? Jo för att dom känner inte mig. Eller jo, klart att dom känner mig. Men det finns endast två stycken som jag verkligen öppnat mig för där. Så just nu är jag så jävla glad över att ha det jobbet. Att bara kunna gå dit göra mitt och sen skrika ut när jag väl kommer hem. På mitt förra jobb sabbade jag allt totalt. För där fick alla veta. Vilket gjorde att de flesta behandlade mig som att jag skulle gå sönder. Men något som är sönder är redan sönder.
Förra veckan var jag lycklig. För då fanns en person i mitt liv. Men nu är den borta och lär väl komma tillbaka igen om en vecka eller så.
Befinner mig just nu i Gällivare. Det är verkligen en stad som ger mig ångest så fort jag kommer in i den, och har det fram tills jag är hemma i Luleå igen. Jag satt på trappen idag och funderade över hur jävla många gånger jag suttit och gråtit på just den där jävla trappan. Funderade över vem jag tidigare var, och vem jag är idag. Och önskade att jag kunde gå till mitt fjortonåriga jag och säga "om två år bor du inte kvar här. Om två år har du inte kvar dina vänner. Om två år kommer allt bli bättre. Du kommer bo i en bra stad, du kommer få så många nya fina vänner, du kommer få ditt hjärta krossat, igen och igen. Men en dag kommer du att hitta honom, som också kommer göra dig ledsen en dag, men just för stunden gör han dig jävligt lycklig och för det mår du bra. Och du kommer vara en stark människa, du kommer att vara en bra människa, du kommer känna dig behövd och älskad"
Du får göra vad du vill. Bara det är på mina villkor.
Kommentarer
Trackback
