När denna bild togs var jag femton år gammal. Detta var sommaren tjugohundranio. Detta kan vara den bästa sommaren i mitt liv än så länge. 

 

- Precis fyllt femton år

- Moppekortet och mopeden gjorde livet betydligt bättre

- Bodde kvar i Gällivare 

- Hade underbara vänner som jag spenderade all min lediga tid med

 

Denna sommar minns jag så väl. Vi körde omkring på våra mopdeder hela tiden. Vi var ute sent på nätterna och gjorde upp eldar lite överallt för att hålla oss varma. Man hade precis fått börja känna den här självständigheten. Man kunde ta sig precis vart man ville med mopdeden. Man fick vara ute längre än tidigare, vi spenderade hela sommaren med att inte göra någonting viktigt egentligen. Vi hade bara sjukt jävla roligt. 

 

Man tyckte då att man var vuxen. Men egentligen var man ju inte det. Man tyckte att man hade världens största problem som på något sätt inte gick att lösa. Men så var det ju inte. Livet var så lätt, men ändå så jävla svårt att leva på den tiden. 

Här är jag fem år senare. Precis samma person, men ändå så jävla långt ifrån. Jag är nu alltså tjugo år gammal. Jag är vuxen, och har mitt eget liv. Fördelarna nu då?

 

- Jag har en fastanställning, heltid på ett ställe vart jag trivs

- Tjänar mina egna pengar och har en egen ekonomi

- Har min egen lägenhet

- Körkort

- Vänner som betyder mycket, men inte många samma som när jag var femton. 

- Jag har flyttat till en ny stad

- Gått ut skolan

 

Listan kan bli lång. Men ändå? Livet var bättre när man var liten. Fast ändå så otroligt mycket bättre nu. Kommer troligtvist att säga emot mig själv hela detta inlägg. Men jag kan inte riktigt bestämma mig. Visst när jag var femton mådde jag inte alls bra, överhuvudtaget. Men det var för så himla små saker då. Idag är mina problem större, så att mina problem jag hade när jag var femton känns som små potatis. 

 

Det jag försöker säga är att livet blir bättre. Jag trodde aldrig att jag skulle vara den människan jag är idag när jag var femton år. Jag trodde nog att jag skulle leva kvar i Gällivare jobba i gruvan eller något jävla skit. Jag trodde nog att jag vid den här tiden om jag inte skulle ha jobbat i gruvan skulle jag plugga tilll musiklärare. För att jobba i Gällivare sen. 

 

Men det är inte mitt liv nu. Jag har inga planer på att flytta tillbaka till Gällivare. Just nu har jag inte ens nå planer på att plugga vidare, då jag blivit jävligt bekvän med en månadslön. När jag var femton trodde jag att jag och mina vänner kommer att hålla ihop förevigt och att jag skulle dö om vi inte gjorde det. Men så var inte fallet. Jag dog inte, och det gjorde inte dom heller. Varför? Jo, för att man hittar nya vänner. Jag är så gald att jag flyttade till Luleå och gjorde det. Jag älskar mina vänner som jag har här, och vet inte hur mitt liv hade varit om det inte hade varit för att dom hade funnits där och stöttat upp mig på deras sätt. 

 

Ibland tar livet stora vändningar. Men instället för att se hur saker och ting har varit. Tänk istället på hur saker kan bli. Hur du vill ha det. Inte hur du tror att du vill ha det, eller hur du borde vilja ha det. Utan tänk dig, hur vill du leva ditt liv, och så gör du det. För så gjorde jag. 

 

Kan erkänna att ibland har man inte alltid rätt och man gör otroligt dumma grejer. Men vad gör det egentligen? Om man inte gör fel, kan man inte lära sig av sina misstag.