Egentligen vet jag inte vad jag ska säga.
Jag vet inte riktigt vad jag gör nå mer,
allt bara rullar på jag känner mig som en robot.
Jag gör de jag blir tillsagd att göra, jag gör det
som jag vet att jag måste göra.
Annars står det bara still.
Och jag kan fortfarande inte släppa tanken,
tanken om att allt är mitt fel.
Om jag kanske inte hade gjort si,
om jag inte gjort så, om jag inte hade varit så på honom.
Det värsta är att vi går i samma klass, jag ser honom hela tiden.
Men jag vet att jag kan inte går fram och krama honom.
Vi har inte sagt ett ord åt varann på sex dagar. Ska det verkligen vara så?
Det jobbigaste på hela dagen är att veta att när jag går mot mitt skåp,
så kommer du att stå där, du kommer att hålla på med din telefon,
ge mig en blick som får mig att vilja springa och låsa in mig på en toalett och gråta hela dagen,
för att sen kolla ner på din telefon igen.
Jag törs inte gråta. För när jag gör det känns det som att det är fel.
Jag tycker att det är så pinsamt, och svagt av mig.
Men det är precis vad jag är, nu är jag svag.
Datum: 2012-03-20 Tid: 19:22:10
Hittade detta på min förra blogg. Gick av någon anledning genom mina gamla inlägg. Så hittade jag inlägget. Och jag blir rent utsagt jävligt frustrerad och arg när jag läser detta. Jag blir så arg på mig själv. Hur kunde jag vara så svag? Nu när jag tänker tillbaka så vet jag själv att jag drog ner på mig själv. Jag var inte den jag är på riktigt. Jag var den han ville att jag skulle vara, jag gjorde det han sa åt mig att göra. Jag ändrade på mig för jag trodde att han ville ha mig så.
Men sanningen är den att ingen av oss ville ha det så. Vi visste båda två att det inte fungerade. Jag ställde hela situationen mot väggen, och då gillade jag inte svaret jag fick. Idag älskar jag det. Det var inte meningen att vi skulle vara tillsammans.
Men ändå, så har tanken på det förhållandet jag hade gjort mig rädd. Och inte just av bara det förhållanden när jag verkligen tänker efter. Utan alla mina förhållanden, dom har blivit fel. på något jävla sätt slutar allt bara i katastrof. Jag kan ärligt säga att jag saknar det här med ett förhållande, men en person som är min. En person som kan ge mig en styrkande kram när jag mår dåligt, och någon som kysser mig på pannan och säger att allt kommer att bli bra.
Jag vet inte varför jag skriver detta. Men jag ville bara få det ut ur mitt system. Jag kan än idag sitta och daddla vad som blev fel. Fast jag vet att det var de rätta. Jag hade aldrig vilja vara i den situationen igen som jag var, men ändå.
Jag vet att jag har säkert sagt emot mig tusen gånger i detta inlägg. Men det är nog för att jag känner mig så splittrad. Jag vet vad jag vill, fast ändå inte. Jag vet att det var rätt av honom, för min skull. Men ändå gjorde det så ont. Jag vet att jag inte vill någonsin vara där igen. Men ändå var de det bästa jag varit med om. Det gjorde ont som fan då. Det kan göra ont som fan just nu också. Men det är nog bara för att jag inte fick det avslut jag ville.
Något som också känns, är att se de här gamla paren i min omgivning, de kan fortfarande prata med varann, vissa umgås fortfarande. Men det kommer aldrig bli så mellan oss. Det värsta var att det tog inte bara sex dagar som det stod i just det inlägget. Vi pratade inte med varann på hela resten av skolgången. Det är alltså, nästan en och en halv termin. Är det mitt fel? Eller är det hans fel? Visst han hälsade inte på mig. Men inte fan hälsade jag på honom heller. Så vem gjorde fel? Han? Jag? Båda?
