Snart kommer den. Tiden, som jag för ett tag sedan längtade så otroligt mycket efter. Du skulle komma hit till min födelsedag. Och du skulle vara här under din artonårsdag och du skulle vara här under min student, och fira de viktigaste ögonblicket i mitt liv med mig. Så blev inte fallet. Jag står inte ut med att tänka på min födelsedag, din födelsedag, eller min student. Jag blir arg och frustrerad och vet fan inte vad jag ska göra.

 

Jag har nog aldrig i mitt liv känt mig så jävla maktlös som jag gör just nu. Jag kan inte göra någonting åt saken. Jag kan inte få dig att komma tillbaka. 

 

Jag ofta om dig, om mig, om oss. Men när jag vaknar så gör det riktigt ont i hjärtat. För jag vet att du är inte här, och du kommer inte att komma tillbaka. 

 

Jag kan inte sluta tänka på om det var mitt fel, eller ditt fel. 

Jag kan inte sluta tänka på om jag kunnat göra något för att förhindra detta. 

Jag kan inte sluta tänka på om du någonsin tänker på mig?

Jag kan inte sluta tänka på om du någonsin fällt tårar som jag. 

Jag kan inte sluta tänka på om du saknar mig, lika mycket som jag saknar dig. 

Jag kan inte sluta tänka på om det hade varit bättre att inte lära känna dig alls. 

 

Denna smärta gör så ont.